Välkommen till PellEs digitala kartarkiv!

Sent datum för natt-DM, men otrolig tur med vädret. Tolv plusgrader på dagen, 7-8 när det var dags för start.
Uppvärmning på asfaltvägen, kändes lite i vänster hälsena. Fick känning i den efter Enköpings tävling, där det var en del stiglöpning.
Fick inte igång GPS-klockan i tid före start, så det blev gammaldags iritning för hand. Annars hade det varit intressant att se var jag varit kring K9.
Otroligt stenig stig efter start, men det blev bättre. Trevlig terräng.
Osäkert mot ettan, men lyckades träffa berget.
Från tvåan till femman var det bara att försöka springa så gott det gick.
Före sexan kunde jag läsa in mig direkt när jag steg iland från mossen.
Noga kompass funkade bra till 7-8, så jag försökte samma taktik till K9. Men när jag passerat stigen fanns ingen stenbumling. Jo, ett antal ordentliga stenar utan reflex kollades innan jag plötsligt stod vid den rätta. (Trots 2-3 minuters bom låg jag tvåa här).
Tog stigen ut till gamla Salabanan, sen skulle jag bara igenom ett smalt grönområde innan jag "var hemma". Men det gick inte alls bra. Lyckades tappa riktningen i det täta och komma upp i ett litet men otroligt moras med blockstenar. Ingen markkontakt, bara sten vid sten. Tur att man som 74-åring lärt sig att ta det försiktigt, ändå steg jag ner till över knät i sprickor vid två tillfällen. Huga.
Tappade nästan två minuter till.
Sen gick det bättre, men misslynt i mål.
Otroligt öm hälsena efteråt. Dags att stänga sista säsongen i H 70.

En trevlig soloutflykt. Soligt, men litet frostigt. Bara ett par plusgrader vid start, sju plus efteråt. Trevlig och okuperad terräng.
Tydligen var startpunkten fel utsatt, men ettan gick ändå super.
Vid tvåan stod jag i tätskogen och visste inte vad banläggaren menade. Men den satt tio meter söderut i buschen.
Lite snett ut mot trean, men den gick bra. Efter en snabb inledning började det dock gå betydligt tyngre.
Fyran och femman gick bra. Här hade jag fortfarande absolut tätkontakt. Vid sexan skulle jag styra in vänster mot hjälpkurvan som ledde till sänkan. Kom dock till höger och stödde mig på hjälpkurvan mot mossen. Upptäckte det, men tidsförlust.
Lite stressad mot K7 där jag skulle hålla mig i sankmarken och sedan norrut. Efter att ha klivit ur sankmarken kom jag till en kontroll vid en annan sankmark. Nu gällde det att gissa rätt. Jag hoppades att det var nån av mossarna sydväst om kontrollen. Det var det inte. Kom efter lite velande ut mot stigen. Vände åter utan att vara riktigt klar över var. Så det blev över två minuters bom.
Nu gick det genast väldigt tungt och Olov Söderqvist från Horndal studsade förbi med fyra minuter tillgodo. (Honom hade jag legat före vid K3).
8-9-10 var lätta och Olov försvann. Tappade mycket till tian då jag inte förmådde springa i den tuviga mossen ut från nian.
Stod på näsan fyra gånger under loppet.
Med Jocke Ingelssons hjälp spikade jag K11 som flera bommade. I mål som sexa vilket var bra ändå. Olov vann.

En solig men kylig (2 grader) morgon fick jag i Kungsgården ta upp en liftare, Sven-Åke Windahl. Det bar iväg till Norr Amsberg, där ett gäng ÅIF:are sprang veteranskubb för några år sen, dock inte jag den gången.
Trögt att värma upp, bara att ge sig iväg.
Min klocka gick tydligen inte igång förrän på väg till K2.
Vek in på första vänstra stigen efter startpunkten, men upptäckte det efter ett tag och kom efter en vänstersväng till K1. Såg Anders Westlund som startat en minut före och troligen sprungit längre på fel stig.
Han sprang ifrån direkt och drog rakt på mot tvåan. Jag rundade på stigar. Riktigt tätt vid skärmen som en del hade svårt att se.
Gick på måfå genom det gröna mot trean och tänkte läsa in mig i det vita. Läste fel och kom till en höjd och en grop norr om kontrollen. Stod och tvekade en stund, sen åt rätt håll och den syntes långt. Då var Bagghytte-Anders där också.
Han visade ofrivilligt var fyran satt, sen drog han. Trött över myren och höjderna. Kom runt sista höjden lite högt och spanade neråt. Stenen syntes inte, fick ta den i en baksväng.
Till K7 var jag faktiskt på väg ner i djupa ravinen men hörde bäcken och svängde.
Jaha, sen skulle vi tillbaka till första kontrollen? Såg en "sjua" intill ringen och det stämde ju bra att vi skulle ha åttan sen.
Inte förrän hemma såg jag att det var en riktig långsträcka till åttan! Nåja, det tog inte lång stund att stämpla (igen) vid ettan, även om Fröjdis passerade mig just där.
Svängde onödigt vänster till en stig på slutet mot K8, fick ryggen på HOF och hängde med nästan ända in.
Tolva av 31 gubbar. 8,5 min efter Nogga. Sista(?) gången på bana 2.

For iväg ensam till den fina badplatsen vid Solvarbo. Regn utlovades men kom inte. Mot slutet tittade solen fram.
Här har jag orienterat ett par gånger tidigare, men nu fick jag även känna på annat än sandmon. Ett berg i sydväst.
Stod minuten bakom Eric Westerlund i starten. Japp, DEN Eric Westerlund. Numera boende i Kopparberg och tävlande för Järnbärarna.
Minuten bakom mig stod Karin Gunnarsson, St Tuna. Japp, DEN Karin Gunnarsson. Fint sällskap.
Stigarna går ganska plant på åsarna så jag tog dom till en början. Men slapp inte en rejäl knix före K1.
Passerade Eric före trean. Han måste ta betablockerare som hejdar pulsen, så han har tyvärr bara tvåans växel.
På väg till fyran blåste Johan Jungell förbi på femmans växel. Ofta i topp i klassen. Förstår det.
Upp till sjuan var det rejält jobbigt. Höll mig i grönkanten och kom rätt. När jag stämplat kom Karin G in. Till K8 studsade hon förbi när jag höll mig i svackan fram mot kontrollen.
Upp mot nian dök det upp ett omarkerat hygge till höger men jag såg stenen och svängde ner.
Vid tian såg jag Karin framför igen.
Vägval till K 11. Eftersom det var ett par kurvor upp från körvägen så valde jag vänster på skrå. Gick fint.
Sprang på lite till tolvan, så till K13 var jag ganska slut. Då stod KEA där med kameran så man fick försöka att inte flåsa så häftigt.
Sjätte plats är bättre än förväntat, men avståndet till de bästa är lååångt.

Det här var skojigt. Återvände till samma plats som SKK-matchen 2016. Och exakt samma startplats. Då vann jag H 65 så jag trivs i den här fina terrängen. Men kartan börjar åldras, behöver nog ritas om.
Vi fick en kortare bana än annonserat från början. Samma som H 75 och H 80. Det tackade jag för.
Startade bra och höll i fint till K4, där jag låg bara 13 sekunder efter Hasse Aurell. Till femman gjorde han dock en grov miss och letade före stora sankmarken. Jag är inte van vid att stiglöpning är bästa vägvalet, så jag hoppade tidigt av stigen på skrå, men kollade en gång till och vände förstås tillbaks till stigen.
Samma grej till sexan. Hoppade av stigen och följde strecket över höjden innan jag såg att man kunnat följa stigen runt. Väl framme kunde man väntat med att gå upp på höjden med kontrollen, för precis vid rätt sten öppnade sig vegetationen och den syntes långt.
Till sjuan började jag bli riktigt trött och kunde inte bestämma mig för att ta grova stigen på högervägvalet. I stället blev det mera rakt på och promenad i skogen. Tappade över minuten, men det var ingen bom utan trötthet. Till sista fick jag bästa sträcktid men det berodde på att dom andra strulade, t ex Hemström som annars passerat mig.
Ingen slog min tid i mål och det var förstås jättekul. Men Fröjdis hade ju haft flera minuter bättre om han kunnat vara med.
Nu förlorade vi matchen för första gången sedan 2016, trots att många gästrikar skötte sig jättebra. Vi var dock alltför tunna i ett par av de åtta klasserna p g a många återbud.
Kanske mitt sista lopp i H 70, kul att sluta bra, men det blev ju ingen putsning på Sverigelistan...

En solig men lite kylslagen dag blev det "Källslätten revisited". Tre år sen förra gången. Numera förstör ett jättehygge en del av idyllen på den gamla fäboden.
Eftersom bana 2 var en bit över fyra kilometer klassade jag ner mig till trean, liksom flera andra hade gjort. 51 startande på banan!
Inget flyt i den fina skogen för mig. Fyra bommar "i ringen" orsakade tidsförluster.
K 2: Kom snett men hade tur att träffa på den enda inläsningspunkten, en sten.
K 6: En fin sträcka där kompassen hela tiden uppmanade mig att hålla mer till höger. Samtidigt var jag rädd att halka ner för långt. Kompassen hade rätt. Men läste in mig på hjälphöjden.
K 7: Höll en fin kompasskurs och efter vägen lästes p-höjd och hjälphöjd av. Kompassen pekade snett upp i sluttningen. Men så fick jag se en rad löpare som sprang på skrå mot en tydlig ås mera åt höger. Aha, där är den! Väl uppe fanns varken skärm eller kolbotten. Löparna var på väg mot nästa kontroll. Fick lufsa ner igen. Kompassen hade åter haft rätt. Ska nog lära mig det när jag blir lite äldre.
K 8: Lade mig nedanför hjälpkurvan, men vid punkthöjden fanns ingen skärm. Däremot stämplade en tant lite högre upp till vänster. Där satt den, 30 meter fel. Den rätta höjden var dock väldigt klen, så det är förståeligt om utsättaren inte tyckte att den dög.
K 9: Nu litade jag på kompassen. Men när jag kom till det gula strax före kontrollen slog det slint ordentligt. Fick för mig att det var den södra av stenarna jag skulle ha. Men ingen skärm. Va, en till som sitter fel!? Då finns den väl vid den norra stenen. Mycket riktigt. Suck.
Inte förrän efteråt såg jag att det var ju DEN vi skulle ha...
En som är 20 år yngre vann, men jag fick även stryk av bl a Stenerhag, världsmästar-Kalle och gamle elitcyklisten Royne Lenngren.

Detta blev en utmaning. Klocksberg är inte så lättframkomligt för gamla gubbar. Knäna protesterar när man ska klättra bland klippor och branter. Och nerför vågar man inte hoppa. Orienteringsmässigt ballade det ur mer och mer.
K1: Kom till fel sten. Bagatell.
K2: Gick bra, men ack så långsamt.
K3: Gick bra att ta uppifrån.
K4: Gick bra när jag fick syn på älgpasset.
K5: Var meningen att passera hörnet på hygget, men det "blev" mer än mitt på. Upptäckte det men tidsförlust.
K6: Höjden med hjälpkurvan nordost om femman var väldigt markant och gjorde mig osäker direkt. Fick syn på en beståndsgräns och sökte mig mot den. Upptäckte att det var den södra och fick riktigt stygg terräng på slutet. Spikade sänkan, men där fanns ingen enhet att stämpla i! Aha, måste vara en stafett-kontroll för söndagen. Kikade runt i sänkan sydost, men konstaterade att jag måste vara rätt. Stämplade med stiftklämma i kartan och fortsatte. (Enheten var fel utsatt, vid en sten i ringen. De allra flesta hittade den men egentligen borde väl alla klasser som hade den strykas.)
K7: Svårframkomligt. Stod sedan på punkthöjden och grunnade när jag fick syn på skärmen nedanför fötterna.
K8: Inte ens den tog jag direkt. Fick stanna till på höjdpartiet och svänga ner.
K9: Här gick det lätt! Hjälpte Postis till skärmen.
K10: När jag vred på kompassen fick jag plastringen i handen, så det fick bli på ett ungefär. Passerade hjälpsänkan på strecket så jag förstår inte att jag kunde tolka kontrollsänkan som den längre åt nordost (stödkurvan). Fick vända upp och då var Westbom ifatt igen.
K11: Ingen kompassriktning, drog snett igen. Med förenade krafter fann vi dock sista.
Sammanfattning: Gick bra på de fyra första, sen snett och vint. Lååångt efter. Min tid är rätt men i övrigt finns det resultat i H70 som är mycket skumma, eftersom alla som stämplat fick dra av tiden till den felaktiga kontrollen.

Åkte i Kalles nya elbil till Ryggen. Carina, Ingemar och Bengt var också med. Bilen bestämde mycket över Kalles körning. Kanske därför han släppte loss i skogen. I varje fall slog han mig. Vi hamnade mitt i fältet.
Jag hade glömt hur stenigt det är i det här området. I fjol sprang vi bana 3 och det hade varit skönare.
Väldig utförsbacke till K1, så där var jag med hyfsat. Sen blev det jobbigare och jobbigare bort till fyran.
Till K5 tappade jag mycket. Ensam om att ha korsat grönområdet och gått upp över åshöjden under strecket. Ulf Löfgren kom ifatt mig en minut vid femman.
Tungt i mossen till K6, såg inte att man kunnat runda.
Lade mig efter Ulf till sjuan - och så bommar han den!
Enkelspårig avslutning, men lika bra det kanske.
Ingemar tog en pallplats på bana 4 och blev klart bilbäst.

Dags att återvända till högt belägna skogsbyn Ivantjärn, där det arrangerats många orienteringar genom åren. Även om det var kanske 20 år sen senast.
Mycket skonsam banlängd för att vara "långdistans", men den räckte bra.
Åkte dit för att bli sexa, men eftersom Hasse Åberg och Bengt A Persson avstod blev jag fyra.
Den vita skogen var fin. Loppet gick bra, förutom några detaljer.
K4: Valde stigen på slutet för att slippa lyfta fötterna så högt. Men där blev jag lurad, då det fällts buskar och träd tvärs över stigen.
På stigen mötte jag förresten mig själv som 14-åring. Jag sprang där på VAIF:s tävling 1962, nämligen.
K6: Kollade uppåt vänster för tidigt och trodde jag var framme vid sänkan när jag såg att det lutade upp längre fram. Men då var jag knappt halvvägs. Hamnade lite väl högt så jag fick springa ner till kontrollen.
K9: Slappnade av helt när jag sprang över åkern så jag kom in i fel gip och kom till ett hus. Onödig omväg.
Upplevde k10 som en typisk sistakontroll och förvånades av att det var ytterligare två skärmar som skulle besökas.

Återvände till sligen vid Storsjön, där vi sprungit dalaveteran 2018.
Ruggig startpunkt. Det var här som en svinpäls i våras knuffade ner en kvinna i ett gruvhål när hon inte ville gifta sig med honom. Mirakulöst nog hittades hon och kunde räddas efter två dygn.
Min nya GPS-klocka hittade inga satelliter, så jag har ritat in själv.
Tyckte jag gjorde ett bra lopp med bara ett mindre misstag. Men det var tydligen bara i början, för sen hängde jag inte med alls. Man rör sig för taffligt när 92 kilo ska transporteras på ett stenigt underlag som skyms av blåbärsris.
Efteråt frågade jag segraren Lars Jakobsson från Västerås vad han väger. "57 kilo"!
Dagens hjärnsläpp inträffade när jag skulle ta K6. Hade planerat att jag bara skulle följa åsen ut till kontrollen, men nu fick jag plötsligt för mig att åsen var en sänka! Hade vänt på lutningen så att säga.
Det gjorde att jag drog ner i sänkan till vänster. När jag såg berget på andra sidan tog jag mig en funderare, sedan gick det bättre.
Konstigt nog gjorde Owe Åberg exakt samma feltolkning av kurvningen.

Det utlovades åska och regn, vilket lät bra. Ny luft behövs när det är så kvavt. Men det kom inget. Fortsatt 28 grader.
Jag kippade efter andan redan på väg till trean. Det blev många gångsteg fram till sexan. Och i värmen på hygget på väg till sjuan övergick verksamheten helt till gång. Slutade tävla.
Efter K7 lite solsting. Traktorstigen var så igenväxt att jag tänkte den leder nog ut på den rätta. När jag sedan svängt ut på hygget höll jag ändå fast vid min ursprungstanke om en högersväng. Nåja, eftersom jag bara spatserade gjorde det inget.
Till målet hade jag tänkt ta närmaste vägen till grova stigen, men tydligen orkade jag inte gå rakt uppför höjdkurvorna.
Sämsta formen i år. Låg ändå sexa vid sexan.

Två veckors total vila efter O-ringen avbröts abrupt. Trodde jag skulle fått upp en viss form, men inte då. Om det var den kvava nära 30-gradiga hettan eller något fler höjdkurvor än i Uppsala vet jag inte, men redan innan femman hade jag tvingats promenera åtskilligt.
Synd, för det var en rolig medeldistansbana i fin terräng!
I huvudsak gick orienteringen bra, men två misstag kostade ett par minuter.
Vid K7 var jag helt med på kartan vid dubbelstenarna i ringen. Men sen kom jag i en sänka och kunde inte få in i min skalle att sanken ligger uppe på en hjälpkurvsås. Efter lite funderande gick jag motvilligt upp och där satt den ju.
Till K9 såg jag när åsen gick ut (mot branten), men jag ville inte runda, utan glida över i sänkan med sankmarkerna. Tydligen vinklade jag för mycket för jag fick se stigen.
Blev fyra trots usel km-tid. De tre första var i en klass för sig.

Fint väder även denna dag, fattas bara annat på detta välorganiserade 5-dagars. Markerna har varit så torra att man inte blivit blöt om fötterna en enda etapp.
Äntligen skulle även vi gubbar få känna på lite klassiskt svår Lunsen-terräng. Kroppen ville inte vara med, men efter lite övertalning kom jag i alla fall iväg som 18:e man efter etapplaceringarna 44-37-6-6.
K1 gick fint. Fick tag i kartstigen.
Till tvåan låg jag perfekt på strecket ända fram till ringen. Såg även stenen, men hade för mig att jag skulle längre fram. Det skulle jag inte.
Trean var lättare, bara att kolla av en stig framför.
K4 såg svår ut, en rätt lång sträcka. Men det visade sig att om man låg nära strecket var det bara att bocka av detaljerna man passerade. Halva sträckan hade man hjälp av stigar. Men på slutet slarvade jag med riktningen, så när jag passerade det gröna stråket var det vid fel gulmyr. Blev ett litet parallellfel, som dock snabbt reddes ut.
Av Livelox framgår att väldigt många hamnade på exakt samma ställe som jag.
På strecket till femman också. Här kom jag ifatt gubben som startat en minut före.
Sträckan till K6 blev min bästa för dagen. Min medtävlare började litet åt vänster så jag satsade så hårt jag kunde på att hålla riktningen och bara köra. Rutten kollades av vid röset och en stigkrök och sen var kontrollen lätt ute på en flack ås.
Sen var det bara att döna på utför så gott det gick. Ingen vurpa i dag!
GOK tog en stilig dubbel med Fröjdis i högform, fem minuter före Hemström.
Jag avancerade två platser till slutlig 16:e. Får duga för en H 74 med tanke på den dåliga starten. Nästa år ska jag kriga med Nideborn.

Kanonväder. Soligt men inte för varmt. Kroppen börjar kännas sliten, särskilt benen. Försöker mjuka upp lederna före start, tycker det går sådär.
Sist placerad i starten är vi i H70-75 och jag behåller i dag den placeringen upp till startpunkten. Kändes för ivrigt att studsa förbi tanten framför.
K1 superlätt, syntes i princip från vägen.
Lunsen har man respekt för så noggrann kompass mot K2. Efter stigen smyger jag in i kanten av sumpen men ser inte den gula åsen som ska skjuta ut. Springer upp på den häll jag ser och får då kontrollen snett bakom mig. Där finns också åsen som jag siktat på. Lite synd, men minimal tidsförlust.
Till trean går jag upp på höjderna till vänster och vet precis när kontrollen ska komma.
Noga kompass igen till fjärde. En gul häll prickas av och rakt på skärmen.
Bara kortsträckor nu, svårt att missa om man bara håller riktningen. Femman kommer som den ska och sexan är nybörjarlätt i kanten av en stor mosse. Själva höjden syns dock lite dåligt bakom buskage.
Plötsligt är det roliga nästan slut. Det bär "hemåt" till stigkorsningen, därifrån rak kompass till K7. Checkade av en sten och en ås. Sen kom en drivningsväg som jag inte observerat på kartan, delvis överritad.
Till åttan kör jag för säkerhets skull fram till stigen innan jag vinklar ner. Här ligger jag klar trea, men i löpningen ner till målet passerar tre gubbar.
Delvis beroende på dagens andra jättevurpa. Stupar i något och folk omkring mig stannar upp och frågar om något är brutet. Bara min självkänsla.
Dagens första jättevurpa kom på stigen efter sexan. Mötte massor av löpare och tog något steg vid sidan om stigen, där fanns en sten som fällde mig. Även där frågor om "Hur gick det (gamle gubbe)".
Tappade nog sammanlagt en halvminut på dessa incidenter. Överraskad att jag bara är tre minuter efter.
Årets bästa lopp - under tio minuter per kilometer! Efter en fin vecka var dock banan en liten besvikelse. Vi kom inte upp i det svåra med Lunsen. Med en banlängd på 2,7 km, minus 580 meter snitsel, hinns det inte med så mycket orientering.
Dagens roligaste: Linnéa blir också sexa på sin direktbana! Hon är liksom jag långsam i spurten. Ledde vid näst sista!

Efter en välbehövlig vilodag åkte vi ner igen. Nu hade Ingemar och jag fått sällskap av Linnéa och chauffören Yngve.
I dag hade jag med mig ett par slipade skyddsglasögon som Anders Larsson stuckit åt mig i vintras. Jag har tyckt att dom var för starka för mig, men efter två etapper med undermålig kartläsning måste något provas. Och se, ett närmast prickfritt lopp! Men så var banan också betydligt lättare än etapp 1-2.
K1 var lurig. Checkade av det gröna, blåmossen och såg en skärm i smala sänkan till höger. Men fast jag visste att jag borde vara rätt syntes ingen gulmosse. Tog några steg åt vänster in bland några träd - och där satt skärmen.
K2-3 var grymt lätta och till fjärde checkade jag noga när jag passerade stigarna.
Till femte är det väl givet att ta stigarna, men under O-ringen kan det vara trassligt att följa stigar och på kartan såg de inte helt pålitliga ut, så jag körde rakt på. Höll mig i sankmarkerna som var fina att springa i. Från sista sumpen kunde jag se en sten ute till vänster och då var det bara att stämpla in i surdraget.
K6 bjöd på en tråkig löpsträcka, nu kändes tröttheten men lyckligtvis slapp vi de branta backarna denna gång. Grönområdet vid kontrollen var svårt att greppa men jag kom rätt till skärmen.
K7 en lätt kontroll igen. Problemet var att jag stod på näsan ordentligt på stigen innan kontrollen. Upp på benen igen och omtumlad fick jag gå ända upp till punkthöjden.
Sen var det stiglöpning igen och noga kompass från det gula. Över stigen, upp i höjdpartiet och där satt skärmen i en fördjupning. Pang! Men jag kollade kodsiffran och för tredje dagen i rad hade jag stämplat vid fel kontroll. Förstod snabbt att jag måste vara vid tvåstrecksmossen och fortsatte till rätta höjden.
Sen var det bara att kämpa sig i mål och trots att jag tappade massor sista biten (79:e tid på spurten) höll det till en sjätteplats. Dock utklassad av Fröjdis, som nu leder klassen med tre minuter. Bra jobbat!
Jag avancerade till 25:e.
Linnéa, som var tveksam till start, blev 24:a och hade över hundra efter sig. Men efter ett par förargliga missar var hon genast tänd på att ta revansch på etapp 4.

Två lopp på två dagar. Det har inte hänt sedan 2016 i Sälen. Kroppen protesterade, men efter 3,5 km promenad till starten var det bara att ta sig an uppgiften.
I dag kunde jag orientera ända till tredje kontrollen. Där låg jag tia.
Men vid K4 brast det. Var väldigt nära skärmen när jag fick syn på Karl-Ivar, som startat fem minuter före. Jag följde efter honom en bit, men det visade sig att han redan tagit kontrollen. Jag rekade runt bland diverse branter tills jag kom till en stor där jag kunde läsa fast mig.
Efter det slog tröttheten till och redan sista biten till K5 gick trögt. Och nere på fältet märkte jag hur otroligt seg jag var. Hade svårt att fundera ut hur jag skulle ta sexan, men tyckte jag hittade ett bra stråk. Varje höjdkurva kändes dock i benen.
När jag tagit mig uppför backen till sjuan tänkte jag inte alls klart. Jag befann mig på högsta delen och om man studerar kartan ska jag då vika ner till vänster. Det fanns ingen som helst anledning att som jag fortsätta ner åt höger där det satt en skärm vid en fot. Det var dock fel kodsiffra.
Tänkte att jag var alldeles norr om kontrollen och kom till en punkthöjd. Då begrep jag och vände tillbaka.
Utan den dumgrejen hade jag varit lika som Karl-Ivar igen. Nu slog han mig med nästan två minuter. Vi blev 36:a och 37:a.
Vilodag väntar. Något som denna gamla kropp formligen skriker efter.

Ingemar och jag bodde hemma men åkte ner till Uppsala. Jag glömde gps-klockan.
Nästan en månad sedan senaste racet, så det kändes lite rostigt.
Var dock tillfreds ända tills jag var framme vid K1 och inte såg nån skärm. Fick se branten vid tvåan och redde upp det, men Bengt Fröjdfeldt var redan ifatt mig en minut. Jag hade läst fel på grönområdet som jag haft till höger om mig. Det var det i mossen jag såg.
Till K2 sprang jag efter Bengt så då blev det en bra sträcktid...
Till K3 drog han vänster om mossen, så då tog jag höjdstråket till höger. Kändes bra, men sedan borde jag väl gått till höger om berget, för Fröjdis har dragit ifrån ytterligare 40 sek och stämplar i ledningen. Jag är 18:e.
Tycker det går bra även till fjärde, men tappar mycket. Har bra koll hela vägen, men på sluttampen får jag för mig att jag ska in bakom ringhöjden, vilket förstås är fel.
Till K5 passerar jag först en brant och sen en skärm i en tvåstreckare och vet precis var jag är. Bara fram över höjden och ner och stämpla. Men där finns ingen brant. Kan inte läsa in mig, så jag fortsätter till nästa höjdparti och vänder sen jag känt på stigen. Då var kontrollen lätt.
Ajaj vad hackigt det går. Missar att jag ska vinkla vänster till gränsstigen, så där blir det en ny vända i onödan. Nu är jag rejält trött också, så på stora stigen slår jag tårna i en rot och vurpar ordentligt. Tar ett tag att hämta andan efter det.
Viker av stigen vid stenen och kör in mot höjderna. Får en fin hällmark men hittar ingen gul på kartan! Det räcker för att hamna fel igen. Jag antar att jag står på stora ringhöjden och det stämmer hjälpligt ner i det gröna. Där är stenen och kontrollen! Men när jag stämplat kollar jag koden.140 i stället för 136. Var kan jag vara? Bestämmer mig för att söka åt vänster och där hittar jag den.
Tar sämsta tänkbara stråk upp till K7. I ringkanten finns ett par gröna linjer där jag nästan blir fast bland kullfallna träd. Naturligtvis blir det en krok innan kontrollen också.
Riktigt jobbigt upp till K8, men här valde jag faktiskt rätt upptrampat stråk och kom rakt på skärmen. Här bommade Karl-Ivar 3,5 min - så jag slog honom med tre sekunder!
Men vi var en dryg kvart efter och hade 43 gubbar före oss...

Långshyttan revisited. Gamla vanliga vägslutet. Dock kanske sista gången vi fick slita i den fina gammelskogen i sluttningen mot väster. Ryktades om avverkning. Gick hyfsat bra ner till K3. Sen började klättrandet. Jobbigt i värmen. Det går sakta och försiktigt.
Orienterade bra i fortsättningen också, utom till K7 och K8. Förstår inte varför jag skulle avvika från strecket där.

Vackert sommarväder då Ingemar och jag for till Grådö och ett nytt område.
Blev väldigt konfunderad och velig efter starten då den vita skogen var en fröställning, man såg över hela. Däremot stod skogen kvar just vid kontrollen och sanken. Hade nytta av att jag såg Leif Åkerblom komma klivande ur mossen. Svängde in från hygget och där satt den. Saknade en beståndsgräns där.
Var ifatt Leif vid tvåan. Sen en längre sträcka där det gällde att ta klättringen i början eller slutet. Jag tog den direkt, var nog inte det bästa.
Blev en sväng på K3, tyckte jag hade överblick över högsta ytan, ingen skärm, vek ner och såg stenen, upp igen.
Till K4 in på fel stig, oförklarligt medvetet. Kontrollen i en sänka så flack att den kunde vara i Årsunda.
Till sexan tyckte Kalle J att man borde hålla höjd, men jag gick upp tre kurvor.
Från sexan fick man ta motbacken för tredje gången, pust! Först efteråt såg jag att man faktiskt kunde sparat ett par kurvor med att runda höger.
K7 blev ett Waterloo för många men jag kom rakt på gropen. Sen gällde det bara att orka i mål. Värmen, 24 grader, kändes ovan.

Regnigt men trevligt. Banan i längsta laget för mig, bara att gneta på.
Starten litet ovanligt placerad, men det var ju för att HD 10 bara skulle vara i byn.
Halkade fram på en åkerkant och var nöjd när jag kunde svänga in i skogen vid hörnet. Men vad nu? Ingen gul fläck? Bara tätt. Upptäckte att jag vikit av för tidigt, aj då. Dessutom lurade jag dit professorn.
Dålig start så redan vid första var Fröjdis ifatt mig två minuter.
Sen gick det bättre, men ack så långsamt. Särskilt vid K5 där det var stenigt. Annars var det oväntat trevlig terräng.
Påverkades av Hilmer att gå vänster till sjuan. Kanske inte det bästa, men i det hela betydde det ju inget.
Ut från sjuan kollade jag inte riktningen, så det blev fel stig åt höger.
På åsen var det lätt och jobbigt, men jag ansträngde mig inte över hövan.

Långresa till Granberget väster om Leksand, två timmar, med Ingemar vid ratten. Regn utlovat, men det såg ut som vi skulle klara oss.
Sent framme, jäktigt att få på skorna. Kollade blodsockret - på väg under fyra! Kris. Jag vill ju att det ska vara uppåt 11-12 för sen sjunker det under loppet. Fram med matsäcken. Åt upp allt utom en halv macka och gick direkt till start. Nej, först passerade jag sekretariatet och klassade ner mig från bana 2 till bana 3. En kilometer kortare kändes bra i detta läge.
Skön bana i början. Bara nerför till K4. Många avbrutna träd i vägen till en början men annars fin terräng! Fick verkligen vara noga med riktningen.
Det var jag inte från fyran, utan följde bara en stig. Det var meningen att gå mera på skrå, men nu blev det uppför till stigen och sen nerför igen.
Alla kontrollerna kom där de skulle.
Just när vi kommit i mål öppnade sig himlen. Störtregn, hagel och en åsksmäll. Så utsikten över Siljan och Siljansnäs såg vi inget av.

Bra väder, men förvånansvärt blött i markerna.
Gick bra. Men trött. Från K12 tappade jag fyra placeringar då gubben inte hade något att springa med.

Det blev en eländig dag i skogen. De fyra första kontrollerna gick bra, låg femma. Men K5 såg jag inte. Tyckte jag låg på nedersta höjdkurvan och borde sett sänkformationen, men inte. Kom till några rejäla stenar och det skulle det inte finnas. Ännu osäkrare. Dom var inte med på kartan. När jag anade vägslutet var det tråkigt, därifrån blev det promenad.
Inte blev det bättre av att min gamla fotskada under vänstern gjorde sig påmind redan strax efter femman.
Knallade runt resten av banan i alla fall. Rejält öm efteråt.
När jag skulle hämta ut rutten ur klockan visade det sig att jag ställt in den för löpband inne, så det fanns ingen rutt.
Men jag kunde lätt rita in den själv.
Dagen räddades av Linnea, som tog sig igenom Lätt 2,5 km på klart bästa tid! Och dessutom hade hon roligt. Kul!
P.S. Undrar om inte K2 satt fel...?

En vacker, sval vårdag tog jag med Bengt och Ingemar till Mellstaheden med dess djupa gropar, höga åsar och ett sammelsurium av stigar. För mig var det tredje besöket, så jag gjorde inga större bommar. För Bengt var det premiär så han gjorde tre. Ingemar svarade för ett topplopp på bana 4 och blev tvåa.
Själv gjorde jag come-back på bana 2, vilket gav en plats mitt i fältet. Men kilometertiden var sensationell, nästan nere på tio min. Kan banan ha varit felmätt? Kändes som det var väldigt mycket promenad i de många motluten.

225 deltagare blev det, med direktanmälda. Åtta gubbar i H 70. Vacker startplats uppe på en ås, det tackar vi för.
Men banan var väldigt lätt. Det blev bara en liten krok på K3. Jag tog ingen riktning och när jag fick syn på Owe Åberg trodde jag han precis lämnade kontrollen. Men han hade kommit en bit så jag fick svänga tillbaka.
Osäker vid fyran, gick saktare än vanligt.
När man kom upp på vägen efter femman fanns inga ben att springa med. Synd, för där öppnade sig terrängen. K10 var enda svåra sträckan, men det gick fint att läsa sig fram på skrå.
10-11 var en riktigt bökig bit. Stenigt och det gröna var nyligen röjt.
Blev trea, drygt fem efter Fröjdis.

Ingemar förljde med till Sågmyra. Vid Årboheden har jag sprungit en gång tidigare, så jag kände igen mig här och där.
Kvar på bana 3 då längden räcker gott för att bli trött. Men nu får jag byta. Hade alla 39 gubbarna efter mig.
Ganska ojämnt lopp. Vann de fem första och de två sista sträckorna. Men till sexan var jag 21:a och till sjuan 17:e!
Till K6 såg det snabbast ut att dra ner på landsvägen, men det kändes väldigt tråkigt så jag lufsade på. Skulle runda det gröna, åtminstone det mörkgröna. Men i det täta gick det väldigt sakta och dessutom lyckades jag tappa bort riktningen mot slutet. Så när jag kom ut på stigen var jag alldeles för långt till höger. Men redde ut det.
K 7 var jag intill, men såg inte skärmen och blev stående ett tag.
Ingemar kom inte i skönaste skorna. Tog ur sulorna, gick inte ändå. Tog av sig strumporna, då fick vi med gemensamma krafter ner fötterna. Tjippskodd gjorde han ett bra lopp coh blev trea på bana 4.

Regn på morgonen hade upphört, men småkyligt i luften så det blev supertröja. Var bra med till första, dit var det ju nerför...
Fick mossarna som jag skulle till K2 men såg inte hjälpkurveåsen så då måste jag glidit åt vänster. Vinklade ner och spikade en sank, men då var det för sent. Ingen skärm där. Kan jag vara norr om? Vinglade uppför igen. Osäker, fick se ett par gubbar komma uppför backen, tog deras bakspår och där fanns den.
Sedan gick allt väldigt sakta i den krävande terrängen. Ut från femman fick jag för mig att man skulle hålla höjd, vilket var fel. Helt överraskande kom jag till Harry Hanssons röse. Därifrån blev det spik.
K7 gick också bra men på åttan hittade jag en omarkerad brant strax sydväst om kontrollen och vände uppåt igen. Gick ett par minuter i onödan.
På K9 fick jag för mig att jag var framme och vek vänster längs kurvan, men man skulle ju upp en nivå.
Rolig orientering, men det blev en lång dag i skogen.

Tog bana 3 i årspremiären. Gick fint i början i den trevliga skogen (men givetvis med snitslar för kommande avverkning). Ledde med 1.15 vid K 6.
Till sjuan fick jag hjärnsläpp och läste kartan alldeles för långt fram, där en sänka stämde fint. Vände velande bakåt och stod och spanade. Rakt söderut såg det ut att finnas ett hygge, vilket det inte skulle göra vid kontrollen. Då - jag bara var halvvägs!
Till K 8 blev det också väldigt osäkert då jag inte fick kartan att stämma, men kom så småningom rätt.
Blev tvåa efter Sivars.

Fortfarande stel efter Storviksnatta bar det av till de fina markerna vid Norrtjärn. Svårt med klädvalet, ganska svalt så det blev supertröja, kändes för varmt efter ett tag.
Loppet gick bra, lufsade på där jag kunde, annars promenad. Hasse Åberg sprang förbi efter K7, men vid K10 återfann jag honom. Skärmen satt på fel sida punkthöjden så han blev kvar där tills jag kom. Sen var han minuten före i mål. Han sprang som sagt var.

Come-back! Efter sju månader utan löpsteg begav jag mig till Storvik för att "springa" denna klassiker. För första(?) gången som en vårtävling. Den härliga augustikvällen hade bytts mot en bister april-dito, två plusgrader och is i skoknutarna efteråt.
Riktigt rostig och dåligt förberedd. När jag satte på mig lampan for den hit och dit. Björn Ljunggren och Kent Olsson hjälpte mig genom att skruva fast fästet någorlunda, fickkniv funkade som stjärnmejsel.
I starten glömde jag nolla brickan och glömde stå kvar vid kartboxen en minut. Virrgubbe. Men jo, jag såg hur den andra löparen på startminuten gjorde, så ingen tjuvstart.
Själva loppet är klart godkänt. GICK hela vägen från K2 till K3. Stenigt och ramligt för en pensionär. Trodde inte jag skulle ha nån gubbe efter mig. Men det hade jag.
Stilen från näst sista och in hade dock fått godkänt av gångdomare. Minst en fot i marken.