Dala Veteran-OL (2021-09-14)

Kvällen, natten och morgonen före var jag riktigt tveksam om jag skulle åka. Ont i vänsterfoten, både under hälen och uppe på vristen. Men eftersom jag tagit initiativet måste jag ju hänga med Kalle, Carina och Ingemar till Tunas träningsmarker.
Drog på OL-skorna och testade lite. Kändes OK trots allt. Till start. Som Tor Korsman sa, "startklockans pip är bästa medicinen".
Rakt på är alltid bäst, så upp i sumpen vid startpunkten. Skulle ta ut en grov riktning men hittade inga meridianer! Nåja, extra utmaning. Får höfta efter kartkanten. Gick fint att läsa av punkterna längs rutten.
Vid vägen såg jag Kalle långt till vänster, han hade tagit stigarna. Tog Kalles hjälp att hitta både K2 och K3.
Sen utbröt den stora förvirringen. Jag tänkte köra rakt på, men tog fel på hjälpkurvehöjderna och drog snett. Kanske för att banans vinkel var spetsigare än normalt. Kalle var med och försvann ännu mera snett vänster än jag. Jag kom ut precis i en stigförgrening och med lite fantasi insåg att jag måste vara utanför kartan. Inga problem, där var ju ett vägval. Tappade väl en minut. Men det blev värre för Kalle som botaniserade ett bra tag utanför kartan.
Resten gick bra, utom nian. Kom till ett gruvhål nedanför backen, fick tag i en stig, men den ledde inte förbi någon kontrollhöjd. Stod i en utförsbacke och undrade varför det inte fanns någon höjd till vänster. Bara granskog och utförslut. Till sist begrep jag att stigen inte var med på kartan, drog ner i skogen. Där uppenbarade sig stigen och bakom den höjden.
Alla hade långa tider på målspurten, vilket berodde på att målet satts ut nästan framme vid vägen. Något som fick en del att tveka och vända.
I skogen kände jag inget som helst besvär av foten! Men efteråt är det stelt och ömt igen.