Välkommen till PellEs digitala kartarkiv!

Hela tolv gubbar anmälda i H 75! En av de större klasserna.
Vägvalet till vänster till K1 ville jag inte ta, backa ut genom starten, nej. Rakt på såg vanskligt ut, så det blev en lång omväg åt höger. Genomförde det inte så bra, då jag missade rätt stig på två ställen. Nöjd över vägvalet när jag klev i röjningsriset upp till stenen. Bara 17 sek efter.
Hamnade i skräp även till tvåan. 1.17 efter.
Trean gick bra. 1.15 efter. Kollade dock inte på nästa sträcka utan gick ut snett från gropen. Bestämde mig ändå för vänstersväng. När jag längs stigen kom upp på de öppna höjderna trodde jag att jag var på hygget. Inte då. Fick trassla rätt länge innan jag kom ut på det.
Bra attackpunkt mot K4. Jag ska in i en säkert djup och smal sänka och upp till dess slut. Passerade stenfältet, gula hällen och en sten. Hamnade i ett blött hål med en jättebrant bakom. Klättrade med stor möda upp för att komma till sänkan bakom. Lufsade på och kom till flera djupa sänkor, men ingen reflex. Förstod att jag måste vara till höger och letade mig norrut, kollade efter djupa sänkor.
Plötsligt fick jag se reflexen väldigt oväntat uppe på en högplatå. Sänkan var väldigt flack! Kanske förstärktes intrycket från kartan av att det är en stödkurva...
Kortsträckan till K5 tog tid. Dels klättrandet i branta kanter. Dels att punkthöjden var en rejäl knalle som jag först inte ville klättra upp till.
Trots allt detta trassel var jag bara 1.09 efter täten!
Något modstulen dock mot sexan. Passerade stigen vid en häll, vilket var jättedumet. Skulle följt med stigen en bit och fått slätlöpning in mot kontrollen. Nu fortsatte mitt klättrande i sten och moras. Såg att folk samlades vid en punkt mycket längre fram och där satt den ju. nu 2.15 efter.
Sträckan över Klocksberg gick rakt men väldigt taffligt. Vågade inte springa på det ojämna underlaget, så här tappade jag ännu mer. Blev slagen med 3,5 min av tre gubbar efter att ha tillryggalagt 4,2 km, ovanligt långt och ovanligt länge, precis under timman.
Min onda fot (sen 30 maj) blev inte bättre.

Startade två efter min ende medtävlare, Kempe, som sprang ifrån mig på ÖFIF:s veterantävling i våras.
Mycket besvärligt stenmoras ner till K2, där jag mötte Kempe när han stämplat. Såg inte skärmen, men enheten stack upp bland stenarna.
Vid trean läste jag fel på stenarna och kom för långt ner, så jag såg stigen.
Nästan ifatt Kempe vid K5.
Kunde gått illa till sjuan, såg bara de östra stugorna och trodde de var de västra. Det svarta strecket trodde jag var en drivningsväg inritad för hand! Men sen kom jag på att det nog var en brant.
Till K8 bommade jag tre minuter. Tyckte Kempe gick högt ut från sjuan. Jag halkade fram i sluttningen. Fick se en brant med en sänka. Oj, är jag ändå ovanför kontrollen! Rutschade neråt och såg några gläntor, men hittade ingen sten. Till slut förstod jag att jag var i det gröna och fick klättra upp igen. Stenen låg väldigt öppet.
Branten och sänkan var inte med. Men på en Årsundakarta kanske...
Resten gick bra och eftersom Kempe bommade tolvan var jag ändå före honom i mål.

Norberg brukar ha fina tävlingar så jag for till Hökmora. Undrar förresten hur NOK, AOK och Dalaporten lyckas komma överens om var de ska rita sina kartor?
Skogsmålet såg trevligt ut. Men precis när jag skulle gå till start började det ösregna. Genomblöt direkt och läsglasögonen ner i fickan.
Senast jag sprang i Norberg hade man valt en konstig startplats. Och så även nu. Vi fick inleda med 300 meter väglöpning på grovstenigt underlag som min sköra vänsterfot ogillade.
Stigen till första gick bra. Till K2 höll jag mig högt. Blev lätt. Här låg jag tvåa.
Till K3 var det givet att ta stigen. Väl framme missade jag att det var 5 m ekvidistans. Klättrade inte uppför den markanta hjälpkurvan förrän jag rotat runt ett bra tag. Stämplade strax efter Alf Lindberg, som startat två minuter före. Bortom mossen försvann Köpingströjan ur sikte.
Resten gick bra i trevlig terräng, men utan någon fart. Är alltför otränad. Det kändes verkligen på målsnitseln.
Blev femma, men utan treminutersbommen på K3 så hade det blivit pallplats...
Plus för att det fanns varmdusch. Är lyx numera.
Tog mig snabbt till bilen, men där blev jag sittande. Ut från den leriga parkeringen bogserades varje bil med en traktor. Och det var MÅNGA bilar. Jag slapp ut efter ungefär en timme, men då var det väldigt många kvar.
Och jag har mer ont i foten än efter O-ringen. Känns inte bra.

Dagen efter etapp 1 ömmade foten ordentligt och en ny start i Trillevallen var otänkbar. Men efter två vilodagar var jag åter redo. Hade läst att Järpen erbjöd mer normal skog och dessutom hade Kalle Karta ritat. Fick sällskap från sommarstugan i Oviken av Anders och Linnéa vilket var väldigt kul. De fick dock vänta 1,5 timme för att köpa sig en etappstart.
Lång väg till start, men mycket uppför, vilket var lovande. Klart sist i startgruppen på min minut till startpunkten. Men lyckades hålla rktningen till K1 och lufsade på så pass att jag vann sträckan. Kul!
Även andra gick bra. Tvekade till K3, men fick syn på den på avstånd. Här låg jag trea, bara 25 sek efter veckans dominant i klassen, Ulf Löfgren.
Sen blev det myrlöpning igen. Men den här mossen var inte så blöt, så jag "sprang" faktiskt över hela till superlätta K4. Femman var också enkel.
Där kom jag i lag med en pratare. Vinklade vänster ut på stigen och blev av med honom. Men då kom jag ut långt till vänster på vägen och tog fel på punkthöjder där jag skulle in. Oturligt nog låg det en sten bakom även "min" höjd, även om den var liten. Nedanför sluttningen satt skärmen, men det var fel kodsiffra! Tänkte att det var gula fläcken i ringen, men det fanns ingen höjd och passera. Helt osäker lullade jag in i skogen och fick glädjande nog syn på skärmen på håll. Tappade en minut. Jag hade varit vid gulfläcken hundra meter österut.
Till K7 började jag tröttna och var osäker ner mot kontrollen. Mot åttan sprang jag i ett tydligt upptrampat spår, men vek av för att få kontakt med sankmarken. Tog kontrollen så småningom. Hade nog gått fortare om jag vågat fortsätta i spåret.
Vägrade ta släpstigen till sista, antog att den var söndersprungen, och tappade en minut till. Kändes konstigt med dessa långsträckor till sista "målfållekontrollen" som förekom på flera étapper. Men det fanns kanske inte tillräckligt med kartdetaljer för att få orientering ända in.
Efteråt sa min klocka att den totala stigningen på banan var 3 meter! Det stämde nog inte riktigt, men visst passade det mig utmärkt med hela banan i en utförslöpa.
Blev sjua. Glädjande! Men inte tillräckligt motiverande för nya försök i Ånn. Ångrade inte mitt beslut att avstå när jag såg den trista banan på etapp 4.

Efter fotskadan den 30 juni och försöket på Ösaträffen en vecka senare har all träning legat nere. Uppladdningen bestod av fem raska PROMENADER på 25 minuter var. Så jag åkte till Jämtland utan större ambitioner.
Startsnitseln gick bara utför, till den ena starten efter den andra. Till sist var det bara vi gummor och gubbar på Zuzuki-starten kvar. Bådade inte gott. Hela den sluttningen hade man segat sig uppför från bussavstigningen. Nu skulle det bli en till.
Glömde sätta igång klockan i tid, så den hittade inte satelliterna förrän efter den första, urtråkiga kontrollen. Sträckan till K2 var inte roligare den. Klafsandet i blötmyrarna var inget jag hade kropp för. Ändå låg jag faktiskt sjua vid K2, men det trodde jag verkligen inte.
Försökte få till en utgångspunkt på stigen mot trean och var verkligt nära vid första försöket att se stenen i det diffusa området. Sökte mig uppåt vänster och såg folk som sprang på stigen. En bra bit upp hittade jag Christer Hellström, som startat elva minuter före. När jag efter en fyraminutersbom hittat skärmen ropade jag in honom dit.
Lite stukad satte jag av mot K4 utan närmare strategi än att undvika myren till höger. Kom väl mycket till vänster och fick en osäker ingång från en myrkant. Sökte halvhjärtat efter sänkan, men fick ta den på utgående löpare. Ytterligare ett par minuter borta. Christer H ikapp vid skärmen.
Sen var det bara lätt och blöt uppförsorientering kvar. Jag traskade bakom Christer hela vägen. Blev 24:a, 11.41 efter. Och väldigt less.

Anmäld på etapp 1, men avstod. Foten kändes fortfarande inte OK.
Etapp 3. Jamen jag vill nog försöka i alla fall. Med tejpning bör det gå.
På väg till start fick jag en flash-back till vintern 1971, då Assar Rönnlund forcerade diket på åkern och upp på rakvägen och jag stod där med kameran. SM i skidorientering. Han blev visst tvåa.
Efter startpunkten blev det mycket gång ända upp till K4. Därifrån blev det lite försiktig löpning. För att skona foten tog jag det väldigt lugnt till sjuan, som såg lite knepig ut. Men orienteringen funkade perfekt.
K8 var lätt, bara att "ösa på". K9 såg svår ut. Checkade de båda sänkorna med tillhörande stenar längs vägen ner. Blev diffust närmare kontrollen, men tyckte jag såg det gröna. Skärmen satt i vägen.
Där låg jag fyra!
Men nu var foten riktigt öm och på vägen in var det tre raskare gubbar som passerade.
Bomfritt känns bra. Men hur länge måste jag vila foten nu?

For iväg på egen hand mot Karlsbyheden. När jag passerat Ryggen började det regna. Lyckligtvis avtog det närmare tävlingen, men hängde i luften hela tiden.
Fet och otränad tog jag bana 3, den räcker så bra så.
Väldigt fin terräng och trevlig bana. Hade inga problem med orienteringen. Sämre var det med orken, fick gå två gånger på spurten...
Men faktiskt var inga gubbar raskare.

En fin tävling i vackert sommarväder. Varmdusch, vilken lyx!
Men det var tunglöpt i skogen för oss gamlingar. Hög undervegetation och lite stenigt däremellan gjorde det tufft för oss feta och otränade. 50-50 mellan joggning och gång.
Trodde jag skulle se den gröna kanten vid K1, men det var omöjligt. Fick en knalle till höger men inget grönområde. Kan jag vara sydväst om kontrollen? Jag for iväg ner men då kom jag i sankmarken. Bara att vända och ta några steg till söderut. Där fanns den. Och Kempe som startat två minuter efter.
Sen fungerade orienteringen bättre. Fick släppa om Kempe till K6. Släpade mig runt. Vi blev trea och femma. Långt efter Uffe Löfgren.

Årets första luff för mig. Landslagets Max-Peter Bejmer var med och vässade 10-milaformen.
Välkända marker, men ovant med 10 000-del.
Gick förvånansvärt hyfsat. Faktiskt "sprang" jag mer än jag gick.
Slog Kjell Wiklund med en sekund.

Årspremiär! Första löpsteget (nåja) sedan början på mars. Förkyld sedan efter påsk.
Gick betydligt mer än jag "sprang".
Osäker före K2 vilka stenar som var med. Kom till en stor baddare som låg på en ås. Trodde det var den stora på kartan och vek av åt vänster. Nej då. Fick se en skärm på håll framför tätare skog. Aha, den sitter i gula gläntan! Svängde upp. Nejdå. Neråt igen, försökte få tag i gröna kanten. Åter till skärmen, nu ända fram. Den satt i stigförgreningen. Därifrån blev den lätt.
Lasse Holm var där ifatt åtta minuter.
Var faktiskt sedan i närheten av honom ända till efter femte. Kors i taket.
Väldigt fin terräng! Speciellt kring 4-5.
Många missade efter näst sista att gå genom staketet och ta vägen ner till sista.