Välkommen till PellEs digitala kartarkiv!

Det började struligt då min klocka inte ville starta. Aldrig hänt förr. Kunde det vara kylan? Nollgradigt och Jädraås lockade med 6-7 cm snö. På natt-DM är H 70 äldsta klassen så jag fick "tävla" med snabbe Fröjdis.
Höll på med klockan hela vägen över startbron innan jag gav upp. Något förvirrad brydde jag mig inte ens om att ta kompass mot K1, utan lufsade på lite som jag tyckte. Hedterräng, men en hel del ris på marken. Såg en lampa som såg ut att stanna till vid kontrollen, det var 16-åringen Arvid Kjellman som startat två minuter efter mig. Han blev sedan tvåa - i H 21!
Till andra vred jag in kompassen. Blev lite förvånad när jag fick en höjd framför mig. Det kunde bara vara en, så justerade riktning och tog mig med visst besvär fram till kontrollen.
Skulle väl hållt en aning åt vänster till trean, men ville gärna ha kontakt med buskhygget. Det gick väldigt långsamt i vegetationen.
Fick bomtid på både K 2 och K 3 så det gick väl kravligt framåt.
Fyrans reflex syntes på håll och till K 5 är jag mycket nöjd med kompassgången. Ville inte vända tillbaka till vita skogen till K 6, utan såg fram emot att hitta det gula stråket i det gröna. Det tog tid att ta sig fram dit, men sen gick det väldigt bra. Frånsett att jag kikade på en oritad sten innan den rätta.
Sen var det bara att släpa sig i mål via gula stråken, som visade sig vara skidspår. (Ännu inte uppkörda...)
Fröjdis var nästan tolv minuter före.

Det här var roligt. Vi hade fått ihop en stor gästrikehär, 54 anmälda. Kul att så många som man inte ser ute på tävlingarna ville vara med. Tyvärr var upplänningarna knappt hälften så många, så det blev inte mycket till kamp denna gång.
Stel i kroppen och öm i foten, men när startklockan piper vill man försöka ändå. Kul inledning och jag orkade springa någorlunda de första 5-6 kontrollerna. På väg ut från K2 mötte jag Lasse Holm, som startat en minut före. (Trodde det var två.) Han sprang om och ifrån till K4, men kom snett och jag var före igen.
Samma visa, han förbi till femman och försvann till sexan. Så det var bara att släpa sig i mål så gott det gick.
När jag stämplat vid sista sprang han om mig för tredje gången! Lasse hade gjort en blunder på K7, enda sträckan som jag vann. Men ändå räckte det faktiskt till vinst med ett bomfritt lopp. Även Aurell sprang lite hit och dit, nämligen. Jag var för trött för att se högervägvalet till K9, men hade tur med sekunderna.

Såg fram emot detta, skulle bli kul med lite skogssprint, så jag for till Torsång. Gråkallt, så det blev första långärmade.
Tänkte att med så stor skala, 1:3 500, kan man se från den ena formationen till den andra, bara att styra.
Jovisst. Lyckades strula till det ordentligt redan till första. Följde stigen en bit men såg varken stigsnutt eller sankmark, svängde av ändå. Trodde inte jag kommit så långt norrut, tog ingen kompass. Nöjd när jag såg höjdformationen, följde kanten och skulle stämpla vid första sten.
Ingen skärm! Två GOK:are och jag letade vidare bland alla stenar, utan framgång. Vispade runt lite och kom slutligen till en skärm där vi stämplade alla tre. Nr 31, ja det var ju logiskt för en förstakontroll. Synd på bommen, men nu vidare mot andra. Ut på stigen och ska in vid en sten. Ser ingen sten. Däremot en udde i sjön där jag borde svänga upp. Ändå osäker, tar några steg till och inser att stigen kröker. Attans, vad snabbt jag kom dit! Skalan lurade mig igen. Tillbaka en bit och upp över höjden för att ta tvåan. Ingen skärm vid stenen. Men vid en sten lite längre ner ser jag en. Fram och stämplar. Vafan - 31 igen!
Ja, detta är K2. Ettan har kod 48. Ytterligare söderut en bit och hittar äntligen K1. (Låg näst sist. 5,5 min efter.) Och så till 31:an igen för en tredje stämpling...
Tycker den ligger en bit från höjden och efteråt tycker KEA samma sak, den sitter fel.
Resten gick bättre, men två vägvalsmissar. Strax före K5 skulle jag inte tagit högervängen längs gatan utan rakt söderut i skogen. Tappade 40 sek på det. Och strax före K9 skulle jag inte rundat åt höger utan hållit mig uppe på höjderna. Det var inte lättlöpt för en trött gubbe i sluttningen. Fick dock stora stenen perfekt och svängde ner en kurva till kontrollstenen.
Men ingen skärm. Jaha, då måste jag väl uppåt igen då. Och där satt den, 25 meter fel ungefär. Sånt händer på Dala Veteran, men två samma dag är lite extra.
I mål var jag 15:e, men glädjande: nio sekunder närmare täten än vid K1.

Det har blivit väldigt tunnsått med tävlande i år. Delvis på grund av den krånglande vänsterfoten, dels banläggningen till DM-tävlingarna. Nu tyckte jag att det behövdes en liten test, för att inte komma helt oförberedd till SKK-matchen i oktober. Så jag for ensam till Gustafs, där det varit några dalaveteranskubb tidigare.
GPS-klockan tyckte att jag sprang inne på löpband (vilket jag hittills aldrig gjort) så jag fick rita in hur jag tror att jag sprang.
Bara tre smärre problem:
Blev förbryllad strax före K2, tills jag såg att en stig var överritad av ringen.
Gick säkert till sexan men fick då backa ner till kontrollen. Skulle genat.
Ut från K8 var jag nöjd för jag tyckte jag tog rätt stig. Det gjorde jag inte.
I mål visade det sig att jag vunnit med sex sekunder. Trots att jag låg två minuter efter vid näst sista!
Nio gubbar var snabbare om de sprungit bomfritt.
Grymt stel i ryggen efteråt. Hur foten blir får vi se.

Hela tolv gubbar anmälda i H 75! En av de större klasserna.
Vägvalet till vänster till K1 ville jag inte ta, backa ut genom starten, nej. Rakt på såg vanskligt ut, så det blev en lång omväg åt höger. Genomförde det inte så bra, då jag missade rätt stig på två ställen. Nöjd över vägvalet när jag klev i röjningsriset upp till stenen. Bara 17 sek efter.
Hamnade i skräp även till tvåan. 1.17 efter.
Trean gick bra. 1.15 efter. Kollade dock inte på nästa sträcka utan gick ut snett från gropen. Bestämde mig ändå för vänstersväng. När jag längs stigen kom upp på de öppna höjderna trodde jag att jag var på hygget. Inte då. Fick trassla rätt länge innan jag kom ut på det.
Bra attackpunkt mot K4. Jag ska in i en säkert djup och smal sänka och upp till dess slut. Passerade stenfältet, gula hällen och en sten. Hamnade i ett blött hål med en jättebrant bakom. Klättrade med stor möda upp för att komma till sänkan bakom. Lufsade på och kom till flera djupa sänkor, men ingen reflex. Förstod att jag måste vara till höger och letade mig norrut, kollade efter djupa sänkor.
Plötsligt fick jag se reflexen väldigt oväntat uppe på en högplatå. Sänkan var väldigt flack! Kanske förstärktes intrycket från kartan av att det är en stödkurva...
Kortsträckan till K5 tog tid. Dels klättrandet i branta kanter. Dels att punkthöjden var en rejäl knalle som jag först inte ville klättra upp till.
Trots allt detta trassel var jag bara 1.09 efter täten!
Något modstulen dock mot sexan. Passerade stigen vid en häll, vilket var jättedumt. Skulle följt med stigen en bit och fått slätlöpning in mot kontrollen. Nu fortsatte mitt klättrande i sten och moras. Såg att folk samlades vid en punkt mycket längre fram och där satt den ju. nu 2.15 efter.
Sträckan över Klocksberg gick rakt men väldigt taffligt. Vågade inte springa på det ojämna underlaget, så här tappade jag ännu mer. Blev slagen med 3,5 min av tre gubbar efter att ha tillryggalagt 4,2 km, ovanligt långt och ovanligt länge, precis under timman.
Min onda fot (sen 30 maj) blev inte bättre.

Startade två efter min ende medtävlare, Kempe, som sprang ifrån mig på ÖFIF:s veterantävling i våras.
Mycket besvärligt stenmoras ner till K2, där jag mötte Kempe när han stämplat. Såg inte skärmen, men enheten stack upp bland stenarna.
Vid trean läste jag fel på stenarna och kom för långt ner, så jag såg stigen.
Nästan ifatt Kempe vid K5.
Kunde gått illa till sjuan, såg bara de östra stugorna och trodde de var de västra. Det svarta strecket trodde jag var en drivningsväg inritad för hand! Men sen kom jag på att det nog var en brant.
Till K8 bommade jag tre minuter. Tyckte Kempe gick högt ut från sjuan. Jag halkade fram i sluttningen. Fick se en brant med en sänka. Oj, är jag ändå ovanför kontrollen! Rutschade neråt och såg några gläntor, men hittade ingen sten. Till slut förstod jag att jag var i det gröna och fick klättra upp igen. Stenen låg väldigt öppet.
Branten och sänkan var inte med. Men på en Årsundakarta kanske...
Resten gick bra och eftersom Kempe bommade tolvan var jag ändå före honom i mål.

Norberg brukar ha fina tävlingar så jag for till Hökmora. Undrar förresten hur NOK, AOK och Dalaporten lyckas komma överens om var de ska rita sina kartor?
Skogsmålet såg trevligt ut. Men precis när jag skulle gå till start började det ösregna. Genomblöt direkt och läsglasögonen ner i fickan.
Senast jag sprang i Norberg hade man valt en konstig startplats. Och så även nu. Vi fick inleda med 300 meter väglöpning på grovstenigt underlag som min sköra vänsterfot ogillade.
Stigen till första gick bra. Till K2 höll jag mig högt. Blev lätt. Här låg jag tvåa.
Till K3 var det givet att ta stigen. Väl framme missade jag att det var 5 m ekvidistans. Klättrade inte uppför den markanta hjälpkurvan förrän jag rotat runt ett bra tag. Stämplade strax efter Alf Lindberg, som startat två minuter före. Bortom mossen försvann Köpingströjan ur sikte.
Resten gick bra i trevlig terräng, men utan någon fart. Är alltför otränad. Det kändes verkligen på målsnitseln.
Blev femma, men utan treminutersbommen på K3 så hade det blivit pallplats...
Plus för att det fanns varmdusch. Är lyx numera.
Tog mig snabbt till bilen, men där blev jag sittande. Ut från den leriga parkeringen bogserades varje bil med en traktor. Och det var MÅNGA bilar. Jag slapp ut efter ungefär en timme, men då var det väldigt många kvar.
Och jag har mer ont i foten än efter O-ringen. Känns inte bra.

Dagen efter etapp 1 ömmade foten ordentligt och en ny start i Trillevallen var otänkbar. Men efter två vilodagar var jag åter redo. Hade läst att Järpen erbjöd mer normal skog och dessutom hade Kalle Karta ritat. Fick sällskap från sommarstugan i Oviken av Anders och Linnéa vilket var väldigt kul. De fick dock vänta 1,5 timme för att köpa sig en etappstart.
Lång väg till start, men mycket uppför, vilket var lovande. Klart sist i startgruppen på min minut till startpunkten. Men lyckades hålla rktningen till K1 och lufsade på så pass att jag vann sträckan. Kul!
Även andra gick bra. Tvekade till K3, men fick syn på den på avstånd. Här låg jag trea, bara 25 sek efter veckans dominant i klassen, Ulf Löfgren.
Sen blev det myrlöpning igen. Men den här mossen var inte så blöt, så jag "sprang" faktiskt över hela till superlätta K4. Femman var också enkel.
Där kom jag i lag med en pratare. Vinklade vänster ut på stigen och blev av med honom. Men då kom jag ut långt till vänster på vägen och tog fel på punkthöjder där jag skulle in. Oturligt nog låg det en sten bakom även "min" höjd, även om den var liten. Nedanför sluttningen satt skärmen, men det var fel kodsiffra! Tänkte att det var gula fläcken i ringen, men det fanns ingen höjd att passera. Helt osäker lullade jag in i skogen och fick glädjande nog syn på skärmen på håll. Tappade en minut. Jag hade varit vid gulfläcken hundra meter österut.
Till K7 började jag tröttna och var osäker ner mot kontrollen. Mot åttan sprang jag i ett tydligt upptrampat spår, men vek av för att få kontakt med sankmarken. Tog kontrollen så småningom. Hade nog gått fortare om jag vågat fortsätta i spåret.
Vägrade ta släpstigen till sista, antog att den var söndersprungen, och tappade en minut till. Kändes konstigt med dessa långsträckor till sista "målfållekontrollen" som förekom på flera étapper. Men det fanns kanske inte tillräckligt med kartdetaljer för att få orientering ända in.
Efteråt sa min klocka att den totala stigningen på banan var 3 meter! Det stämde nog inte riktigt, men visst passade det mig utmärkt med hela banan i en utförslöpa.
Blev sjua. Glädjande! Men inte tillräckligt motiverande för nya försök i Ånn. Ångrade inte mitt beslut att avstå när jag såg den trista banan på etapp 4.

Efter fotskadan den 30 juni och försöket på Ösaträffen en vecka senare har all träning legat nere. Uppladdningen bestod av fem raska PROMENADER på 25 minuter var. Så jag åkte till Jämtland utan större ambitioner.
Startsnitseln gick bara utför, till den ena starten efter den andra. Till sist var det bara vi gummor och gubbar på Zuzuki-starten kvar. Bådade inte gott. Hela den sluttningen hade man segat sig uppför från bussavstigningen. Nu skulle det bli en till.
Glömde sätta igång klockan i tid, så den hittade inte satelliterna förrän efter den första, urtråkiga kontrollen. Sträckan till K2 var inte roligare den. Klafsandet i blötmyrarna var inget jag hade kropp för. Ändå låg jag faktiskt sjua vid K2, men det trodde jag verkligen inte.
Försökte få till en utgångspunkt på stigen mot trean och var verkligt nära vid första försöket att se stenen i det diffusa området. Sökte mig uppåt vänster och såg folk som sprang på stigen. En bra bit upp hittade jag Christer Hellström, som startat elva minuter före. När jag efter en fyraminutersbom hittat skärmen ropade jag in honom dit.
Lite stukad satte jag av mot K4 utan närmare strategi än att undvika myren till höger. Kom väl mycket till vänster och fick en osäker ingång från en myrkant. Sökte halvhjärtat efter sänkan, men fick ta den på utgående löpare. Ytterligare ett par minuter borta. Christer H ikapp vid skärmen.
Sen var det bara lätt och blöt uppförsorientering kvar. Jag traskade bakom Christer hela vägen. Blev 24:a, 11.41 efter. Och väldigt less.

Anmäld på etapp 1, men avstod. Foten kändes fortfarande inte OK.
Etapp 3. Jamen jag vill nog försöka i alla fall. Med tejpning bör det gå.
På väg till start fick jag en flash-back till vintern 1971, då Assar Rönnlund forcerade diket på åkern och upp på rakvägen och jag stod där med kameran. SM i skidorientering. Han blev visst tvåa.
Efter startpunkten blev det mycket gång ända upp till K4. Därifrån blev det lite försiktig löpning. För att skona foten tog jag det väldigt lugnt till sjuan, som såg lite knepig ut. Men orienteringen funkade perfekt.
K8 var lätt, bara att "ösa på". K9 såg svår ut. Checkade de båda sänkorna med tillhörande stenar längs vägen ner. Blev diffust närmare kontrollen, men tyckte jag såg det gröna. Skärmen satt i vägen.
Där låg jag fyra!
Men nu var foten riktigt öm och på vägen in var det tre raskare gubbar som passerade.
Bomfritt känns bra. Men hur länge måste jag vila foten nu?

For iväg på egen hand mot Karlsbyheden. När jag passerat Ryggen började det regna. Lyckligtvis avtog det närmare tävlingen, men hängde i luften hela tiden.
Fet och otränad tog jag bana 3, den räcker så bra så.
Väldigt fin terräng och trevlig bana. Hade inga problem med orienteringen. Sämre var det med orken, fick gå två gånger på spurten...
Men faktiskt var inga gubbar raskare.

En fin tävling i vackert sommarväder. Varmdusch, vilken lyx!
Men det var tunglöpt i skogen för oss gamlingar. Hög undervegetation och lite stenigt däremellan gjorde det tufft för oss feta och otränade. 50-50 mellan joggning och gång.
Trodde jag skulle se den gröna kanten vid K1, men det var omöjligt. Fick en knalle till höger men inget grönområde. Kan jag vara sydväst om kontrollen? Jag for iväg ner men då kom jag i sankmarken. Bara att vända och ta några steg till söderut. Där fanns den. Och Kempe som startat två minuter efter.
Sen fungerade orienteringen bättre. Fick släppa om Kempe till K6. Släpade mig runt. Vi blev trea och femma. Långt efter Uffe Löfgren.

Årets första luff för mig. Landslagets Max-Peter Bejmer var med och vässade 10-milaformen.
Välkända marker, men ovant med 10 000-del.
Gick förvånansvärt hyfsat. Faktiskt "sprang" jag mer än jag gick.
Slog Kjell Wiklund med en sekund.

Årspremiär! Första löpsteget (nåja) sedan början på mars. Förkyld sedan efter påsk.
Gick betydligt mer än jag "sprang".
Osäker före K2 vilka stenar som var med. Kom till en stor baddare som låg på en ås. Trodde det var den stora på kartan och vek av åt vänster. Nej då. Fick se en skärm på håll framför tätare skog. Aha, den sitter i gula gläntan! Svängde upp. Nejdå. Neråt igen, försökte få tag i gröna kanten. Åter till skärmen, nu ända fram. Den satt i stigförgreningen. Därifrån blev den lätt.
Lasse Holm var där ifatt åtta minuter.
Var faktiskt sedan i närheten av honom ända till efter femte. Kors i taket.
Väldigt fin terräng! Speciellt kring 4-5.
Många missade efter näst sista att gå genom staketet och ta vägen ner till sista.